Förebådande är att plantera ledtrådar eller antydningar som förbereder publiken för senare händelser. Det skapar förväntan och, i efterhand, en känsla av oundviklighet.

En laddad pistol som visas i första akten, en nonchalant kommentar som senare visar sig profetisk, ett väderförändring som speglar kommande problem – allt är former av föraning. Mekaniken kan vara subtil eller öppen. En för tung hand gör berättelsen förutsägbar; en för lätt beröring gör att den senare händelsen känns oförberedd. Skickliga författare kalibrerar signalerna så att förstagångsläsare känner spänning medan återkommande läsare märker hur noggrant grunden lades.

Förebådande fungerar i samklang med spänning och överraskning. Det eliminerar inte överraskning; det får överraskningen att kännas förtjänad. I tragedi bidrar det till känslan av öde; i mysterium spelar det rättvist mot läsaren genom att ge de nödvändiga ledtrådarna. Den bästa förbådande händelsen känns ofta igen först efter att den förutsagda händelsen har inträffat.

En detalj som tyst pekar framåt mot vad som komma skall är ett exempel på föraning.