En epistolär roman berättas genom en serie dokument – ​​vanligtvis brev, men ibland dagboksanteckningar, tidningsurklipp eller elektroniska meddelanden. Berättelsen uppstår ur själva korrespondensen.

Samuel Richardsons Pamela och Clarissa etablerade formen på engelska; senare exempel inkluderar Goethes Den unge Werthers sorger, Stokers Dracula och ett flertal moderna experiment med e-post, sms och blandade medier. Metoden skapar omedelbarhet och intimitet; läsarna känner att de överhör privat kommunikation. Den möjliggör också flera perspektiv när flera korrespondenter bidrar, och den kan skapa spänning genom mellanrummen och fördröjningarna mellan brev.

Utmaningarna inkluderar att upprätthålla trovärdighet – varför skulle karaktärer skriva så detaljerat? – och att undvika monotoni. Skickliga utövare varierar rösterna, använder mellanrummen mellan dokument för dramatisk effekt och låter själva formen bli en del av betydelsen. Den epistolära romanen förblir ett flexibelt verktyg för att utforska subjektivitet, otillförlitlighet och hur skriftlig kommunikation formar relationer.

När en romans berättelse helt och hållet bärs av de brev eller dokument som karaktärerna producerar, är den epistolär.