Katarsis är den känslomässiga frigörelse eller rening som en publik upplever genom konst, särskilt tragedi. Aristoteles använde termen för att beskriva effekten av medlidande och rädsla i teatern.

Under en välgjord tragedi känner åskådarna intensiva känslor för karaktärernas räkning och finner vid upplösningen att dessa känslor på något sätt klarnade eller utsöndrade. Den exakta mekanismen har debatterats i århundraden – huruvida katarsis betyder laxering, rening eller intellektuell förtydligande – men kärnpåståendet kvarstår att seriöst drama kan lämna en publik rörd men återställd snarare än bara upprörd. Senare tänkare utvidgade idén till andra konstarter och till det terapeutiska värdet av att uttrycka känslor.

Katarsis beror på publikens engagemang och verkets förmåga att ta den emotionella intensiteten någonstans meningsfullt. När befrielsen känns förtjänad är upplevelsen minnesvärd; när den känns manipulerad kollapsar effekten till ren sentimentalitet.

Tystnaden efter en kraftfull tragedi, när starka känslor har väckts och sedan lagt sig, är den upplevelse som katarsis kallas.