När inflationen stiger höjer centralbankerna räntorna. När recession hotar sänker de dem. Dessa beslut är penningpolitiken, den uppsättning åtgärder en centralbank vidtar för att kontrollera penningmängden och kreditkostnaden. Målet är vanligtvis att hålla inflationen låg och stabil samtidigt som sysselsättning och tillväxt stöds. Att hitta rätt balans är den svåra delen.

Verktygen har utökats med åren. Traditionellt sett köpte och sålde centralbanker statsobligationer för att justera penningmängden, en process som kallas öppna marknadsoperationer. De fastställde också reservkrav för kommersiella banker och den diskonteringsränta till vilken banker lånar direkt. Sedan 2008 har många använt kvantitativa lättnader, där de köpt stora mängder tillgångar för att trycka in pengar i det finansiella systemet när räntorna når noll.

Penningpolitiken fungerar med en viss fördröjning. En räntesänkning idag kanske inte påverkar utgifterna på flera månader. Det gör timing svår. Centralbanker måste agera på prognoser, och prognoserna är ofta fel. Federal Reserve har kritiserats för att både agera för långsamt före krisen 2008 och för att ha åtstramat reglerna för tidigt på 1930-talet, vilket förvärrade den stora depressionen.

Monetära verktyg

• Öppna marknadsoperationer
• Reservkrav
• Diskonteringsränta
• Kvantitativa lättnader
• Framåtriktad vägledning