En näringskedja följer en enda energiväg genom ett ekosystem. Gräs äts av en gräshoppa. Gräshoppan äts av en groda. Grodan äts av en orm. Ormen äts av en hök. Varje länk är en trofisk nivå. Kedjan visar vem som äter vem, och den har vanligtvis tre till fem länkar. Längre kedjor är sällsynta eftersom energi går förlorad vid varje överföring.

Näringskedjor är enkla modeller. Verkliga ekosystem är mer komplexa. De flesta organismer äter mer än en sak och äts av mer än ett rovdjur. En hök kan äta ormar, kaniner och fåglar. En orm kan äta grodor, möss och insekter. När man kartlägger alla dessa kopplingar får man en näringsväv. Näringskedjor är användbara för undervisning och för att spåra specifika föroreningar. Kvicksilver, till exempel, koncentreras när det rör sig uppåt i en kedja och når farliga nivåer hos toppredatorer som tonfisk och svärdfisk.

Trofiska nivåer

• Producenter: växter och alger.
• Primärkonsumenter: växtätare.
• Sekundära konsumenter: köttätare som äter växtätare.
• Tertiära konsumenter: köttätare som äter andra köttätare.

Näringskedjor är inte fixerade. Ta bort en länk och kedjan omorganiseras. Lägg till en invasiv art och kedjan kan kollapsa. Enkelheten är användbar. Verkligheten är mer rörig.