Vissa arter lever överallt. Andra lever på ett ställe och ingen annanstans. Det är endemiska arter som bara finns naturligt i en specifik region. Regionen kan vara stor, som en kontinent, eller liten, som en enda bergstopp eller grotta. Endemism är vanligt på öar, i isolerade sjöar och på bergstoppar där populationer har varit separerade tillräckligt länge för att utvecklas till distinkta former. Madagaskar är ett klassiskt exempel. Omkring 90 procent av dess vilda djur finns ingen annanstans på jorden, inklusive alla lemurer och de flesta av dess orkidéer.

Endemiska arter är ofta sårbara. Deras begränsade utbredningsområde innebär att ett enda hot, som en orkan, en brand eller ett invasivt rovdjur, kan utplåna dem. Öarter utvecklades utan många rovdjur på fastlandet och saknar ofta försvar. Dodon, en flygoförmögen fågel som är endemisk för Mauritius, dog ut inom ett sekel efter människans ankomst. Habitatförlust, klimatförändringar och introducerade arter fortsätter att hota endemiska arter idag. Att skydda dem innebär vanligtvis att skydda den specifika plats de lever på, vilket gör bevarande till en lokal angelägenhet lika mycket som en global.

Där endemismen är hög

• Öar: Madagaskar, Hawaii, Galapagosöarna.
• Forntida sjöar: Baikalsjön, Malawisjön.
• Bergstoppar: himmelsöar i Klippiga bergen och Anderna.
• Grottor och isolerade källor.

Endemiska arter är oersättliga. När de väl är borta är de borta överallt, inte bara lokalt.