Ekologer beskrev en gång succession som en serie stadier som slutar i ett stabilt klimaxsamhälle. Ett kalt fält ger vika för gräs, sedan buskar, sedan pionjärträd och slutligen en mogen skog som består tills den störs. Idén var central för Frederic Clements arbete i början av 1900-talet. Han hävdade att varje region hade ett enda klimax bestämt av klimatet, och att successionen rörde sig mot det likt en organism som utvecklas mot vuxenlivet.

Den uppfattningen har till stor del ersatts. Modern ekologi ser samhällen som dynamiska och störningsdrivna. En skog kanske aldrig når en stabil slutpunkt. Bränder, stormar, insekter och mänsklig markanvändning återställer successionen upprepade gånger. Henry Gleason hävdade på 1920-talet att samhällen är lösa sammansättningar av arter som reagerar individuellt på förhållanden, inte integrerade superorganismer. Hans uppfattning fick stöd med tiden. Idag talar ekologer om sena successionssamhällen eller samhällen med gammal tillväxt snarare än ett enda klimax.

Successionsstadier

• Pionjärarter: först med att kolonisera barmark.
• Mellanarter: buskar och snabbväxande träd.
• Sent successionella: långsamt växande, skuggtåliga träd.
• Störning: brand, storm eller mänsklig användning återställer sekvensen.

Gamla skogar är fortfarande viktiga. De binder kol, hyser arter som inte finns någon annanstans och tar århundraden att utvecklas. Att skydda dem handlar inte om att nå en klimax. Det handlar om att låta naturliga processer fortsätta.