Nitning sammanfogar metallplattor med permanenta metallstift som kallas nitar. En nit är en cylindrisk axel med ett huvud. Den förs in genom hål i plattorna. Svansen deformeras sedan, eller böjs, för att skapa ett andra huvud. Niten klämmer ihop plattorna. Den kan inte tas bort utan att förstöra den. Nitning var standardmetoden för att sammanfoga stål under 1800- och 1900-talen. Den byggde fartyg, broar och skyskrapor. Den har till stor del ersatts av svetsning och bultning. Men den används fortfarande i flygplan och vissa strukturella tillämpningar.

Nitning är ett skickligt hantverk. Nitaren värmer niten, sätter in den och spänner spetsen med en pneumatisk hammare. Arbetet är högljutt, hett och fysiskt påfrestande. Niten måste ha rätt storlek och vara av rätt material. Hålen måste vara i linje och ha rätt diameter. Niten måste fylla hålet helt. En lös nit kan gå sönder. En sprucken nit kan fortplanta sig. Nitningens kvalitet avgör fogens hållfasthet. I flygplan är nitning fortfarande den primära metoden. Aluminiumnitar används eftersom aluminium inte lätt kan svetsas. Nitarna inspekteras med ultraljud och röntgen.

Nitning har fördelar. Det är starkt, pålitligt och permanent. Det kräver ingen elektricitet. Det kan göras ute i fält. Det kan sammanfoga olika metaller. Det deformerar inte plattorna lika mycket som svetsning. Det har också nackdelar. Det är arbetsintensivt. Det kräver åtkomst till båda sidor av fogen. Det kan inte enkelt demonteras. Nithålen försvagar plattorna. Nitarna ökar vikten. Nitning är en traditionell teknik. Den är fortfarande relevant. Det är en påminnelse om att allt inte behöver svetsas.