En berättarröst är en berättarröst som läses av en osynlig karaktär eller berättare. Rösten hörs över bilderna, kommenterar handlingen, ger en utläggning eller avslöjar inre tankar. Röstberättaren kan vara en karaktär i berättelsen, som en detektiv som berättar ett fall. Det kan vara en allvetande berättare, som Morgan Freeman i The Shawshank Redemption. Det kan vara regissörens röst, som Terrence Malicks viskade berättarröst. Röstberättelsen är ett mångsidigt verktyg. Den kan ge information. Den kan skapa ironi. Den kan avslöja karaktärer.

Voiceover används ofta i film noir. Den hårdkokte detektiven berättar historien, förklarar handlingen och avslöjar sin cynism. Den används i dokumentärer, där berättaren förklarar bilderna. Den används i komedier, där berättaren kommenterar det absurda. Den används i dramer, där berättaren avslöjar en karaktärs inre liv. Voiceovern är inte alltid nödvändig. Vissa filmskapare undviker den och föredrar att visa snarare än att berätta. Men när den används på rätt sätt kan den vara kraftfull. Den kan skapa intimitet. Den kan skapa distans. Den kan skapa mening.

Röstberättelsen spelas in i postproduktionen, vanligtvis i en ljudstudio. Skådespelaren tittar på filmen och spelar in berättarröstningen. Regissören vägleder föreställningen. Ljuddesignern blandar rösten med musiken och effekterna. Röstberättelsen är ett samarbete. Det är filmens röst. Det är berättarens närvaro. Det är publikens guide. Röstberättelsen är ett verktyg. Det är inte filmen. Men den kan vara filmens samvete.