Etanol från majs. Biodiesel från soja. Förnybar naturgas från gödsel. Biobränslen är bränslen som produceras av biologiskt material, och de har marknadsförts som ett sätt att minska beroendet av petroleum. Idén är enkel: växter absorberar koldioxid när de växer, och förbränning av bränslet frigör den igen. Om cykeln är sluten är nettoutsläppen av koldioxid låga. I praktiken är redovisningen mer komplicerad.

Biobränslen kommer i generationer. Första generationens biobränslen använder livsmedelsgrödor som majs, sockerrör och soja. De är kommersiellt etablerade men konkurrerar med livsmedelsproduktionen och driver upp priserna. Andra generationens biobränslen använder icke-livsmedelskällor: jordbruksrester, träflis och dedikerade energigrödor. De undviker konflikten mellan mat och bränsle men är svårare att omvandla. Tredje generationens biobränslen kommer från alger, som kan växa i dammar och producera oljor för diesel och flygbränsle. Tekniken är lovande men dyr.

Klimatfördelarna beror på hur råvaran odlas och bearbetas. Majs etanol kan bara ge blygsamma minskningar av växthusgaser när gödselmedel, jordbruk och destillation räknas in. Biobränslen från avfall och restprodukter är bättre. Platsen spelar också roll. Ett biobränsle som skyddar skogar är bättre än ett som avverkar dem.

Biobränslen är inte en mirakellösning. De är ett verktyg bland många, och deras värde beror på detaljerna.