Centralbanker styr ekonomin med penningpolitik. De höjer eller sänker räntorna, köper eller säljer statsobligationer och justerar reservkraven. Målet är att hålla inflationen låg, sysselsättningen hög och det finansiella systemet stabilt. I USA har Federal Reserve ett dubbelt mandat: maximal sysselsättning och prisstabilitet. Europeiska centralbanken siktar på en inflation nära 2 procent. Bank of Japan har tillämpat aggressiva lättnader i årtionden.

Det viktigaste verktyget är styrräntan. När Fed höjer styrräntan stiger lånekostnaderna i hela ekonomin. Bolån, billån och kreditkortsräntor följer. Företag investerar mindre. Konsumenter spenderar mindre. Inflationen svalnar, men tillväxten saktar ner. När Fed sänker räntorna händer det motsatta. Lägre räntor stimulerar lån och utgifter. Utmaningen är timing. Agera för sent, och inflationen ökar. Agera för tidigt, och ekonomin stannar av.

När räntorna når noll vänder sig centralbankerna till okonventionella verktyg. Kvantitativa lättnader köper långfristiga obligationer för att pressa ner långfristiga räntor och injicera likviditet. Framtidsriktlinjer kommunicerar framtida policyavsikter för att forma förväntningarna. Kontroll av avkastningskurvan begränsar de långfristiga räntorna direkt. Dessa verktyg användes aggressivt efter 2008 och igen 2020.

Penningpolitiken är inte allsmäktig. Den kan inte åtgärda utbudschocker, budgetunderskott eller strukturella problem. Den fungerar med en viss eftersläpning. Och dess effekter är ojämna och hjälper tillgångsägare mer än löntagare. Penningpolitikens gränser blir allt tydligare.