Hedgefonder samlar pengar från rika investerare och institutioner och använder strategier som traditionella fonder undviker. Den första, som öppnades av Alfred Winslow Jones 1949, kombinerade långa positioner med blankning för att minska marknadsexponeringen. Namnet bestod även när strategierna mångdubblades. Idag handlar hedgefonder med aktier, obligationer, valutor, råvaror och derivat, ofta med lånade pengar.

Den juridiska strukturen spelar roll. I USA är de flesta hedgefonder privata partnerskap som endast är öppna för ackrediterade investerare och kvalificerade köpare. Det begränsar regleringen. Fonderna kan använda hävstång, blankning och koncentrerade positioner som fonder inte kan. I utbyte accepterar investerare högre risk och begränsad möjlighet att ta ut pengar. Bindningsperioder på ett år eller mer är vanliga.

Avgifterna är höga. Den traditionella modellen är 2 procent av tillgångarna plus 20 procent av vinsten, även om konkurrensen har pressat ner vissa avgifter. Förvaltare menar att avgifterna stämmer överens med intressena. Kritiker påpekar att de flesta hedgefonder presterar sämre än enkla indexfonder efter avgifter. En minoritet ger spektakulär avkastning, och dessa förvaltare attraherar merparten av kapitalet.

Hedgefonder är inte en enda strategi. Globala makrofonder satsar på räntor och valutor. Långa/shorta aktiefonder väljer vinnare och shorta förlorare. Händelsedrivna fonder handlar med fusioner och konkurser. Kvantitativa fonder använder algoritmer. Etiketten beskriver strukturen, inte tillvägagångssättet.