Banker verkar över gränserna, men regleringen är nationell. Denna obalans skapade problem. På 1970-talet hotade bankkonkurser i ett land stabiliteten i andra. Som svar bildade centralbankschefer från tio länder Baselkommittén för banktillsyn 1974. Kommittén möts i Basel, Schweiz, och utfärdar standarder som länder antar frivilligt.

Det första Baselavtalet, 1988, fastställde minimikapitalkrav. Banker var tvungna att hålla ett kapital motsvarande minst 8 procent av sina riskvägda tillgångar. Det innebar att en bank med 100 miljoner dollar i lån var tvungen att hålla 8 miljoner dollar i kapital. Tanken var att säkerställa att banker kunde absorbera förluster utan att gå i konkurs. Basel II, 2004, förfinade reglerna och tillät banker att använda interna modeller för att bedöma risker. Den metoden slog tillbaka 2008, då dessa modeller underskattade riskerna med bolånebaserade värdepapper.

Basel III, som antogs 2010 och fasades in under det följande decenniet, skärpte kapitalkraven, lade till en skuldsättningsgrad och införde likviditetsregler. Banker måste hålla tillräckligt med högkvalitativa likvida tillgångar för att överleva ett 30-dagars stresscenario. De måste också upprätthålla en kontracyklisk buffert som byggs upp i goda tider och kan frigöras i dåliga tider.

Baselavtalen är inte lag. De är standarder. Varje land implementerar dem genom sina egna bestämmelser. USA, Europeiska unionen och andra jurisdiktioner har antagit versioner av Basel III, men inte identiskt. Skillnaderna är viktiga för internationella banker.