År 1967 lade Jocelyn Bell Burnell märke till en radiosignal som pulserade var 1,337:e sekund. Den var så regelbunden att teamet kort kallade den LGM-1, för små gröna gubbar. Det visade sig vara en pulsar, en snabbt roterande neutronstjärna som avger strålar från sina magnetiska poler. När stjärnan roterar sveper strålarna förbi jorden som en fyr och producerar en puls med varje rotation.

Pulsarer är otroligt stabila klockor. Vissa roterar hundratals gånger per sekund, med perioder som är noggranna till bättre än en miljondels sekund. Den precisionen gör dem användbara för att testa den allmänna relativitetsteorin, detektera gravitationsvågor och till och med navigera rymdfarkoster. Voyager-sonderna har en pulsarkarta på sina gyllene skivor som visar jordens position i galaxen.

Alla pulsarer är inte likadana. De flesta pulserar i radiovågor, men vissa avger röntgenstrålar eller gammastrålar. Magnetarer är en typ av pulsar med extremt starka magnetfält. Millisekundpulsarer har bildats genom att ansamla materia från en följeslagare. De är de mest exakta klockorna i universum.

Upptäckten av pulsarer vann Nobelpriset 1974. Bell Burnell, som gjorde den första observationen, inkluderades inte, ett beslut som fortfarande är kontroversiellt.