En självhushållsekonomi är en ekonomi där produktionen huvudsakligen är för gruppens egna behov. Människor odlar, jagar eller samlar det de vill äta och tillverkar det de vill använda. Det finns lite överskott och lite handel för vinst. Detta betyder inte fattigdom. Många självhushållsekonomier ger tillräcklig näring och en rimlig mängd fritid. Det de saknar är ackumulering. Välstånd hopar sig inte eftersom det inte finns någon marknad att sälja till och ingen anledning att lagra mer än gruppen kan konsumera.

Självhushållsekonomier tar sig många uttryck: födosök, boskapsskötsel, trädgårdsodling och småskaligt jordbruk. De flesta kombinerar strategier. En familj kan odla grödor, hålla några djur och jaga då och då. Den gemensamma tråden är att produktionen är inriktad på användning, inte utbyte. Överskott, när det uppstår, ges vanligtvis bort eller festas snarare än säljs. Detta förändras när marknader och stater tränger sig in. Vägar, skatter och kontantgrödor drar självhushållsproducenter in i bredare ekonomier, ofta på ogynnsamma villkor.

Vanliga funktioner

• Produktion för direkt användning, inte försäljning.
• Begränsat överskott och lagring.
• Olika strategier för att minska risken.
• Att dela normer som omfördelar överflöd.

Självförsörjningsekonomier är inte misslyckade marknadsekonomier. De är rationella anpassningar till specifika miljöer och sociala förhållanden.