Religiöst språk skiljer den sfär som är avsedd för det gudomliga från det vanliga livet. Det som tillhör det vanliga livet kallas profant. Termen betyder ursprungligen utanför templet.

Profant rum, tid och föremål är tillgängliga för allmänt bruk utan speciella rituella försiktighetsåtgärder. Det heliga, däremot, kräver vördnad och begränsad åtkomst. Gränsen upprätthålls genom regler om renhet, tal och beteende. Brott mot gränsen utgör helgerån.

Moderna sekulära samhällen utvidgar det profana och krymper det offentligt erkända heliga. Ändå kvarstår skillnaden i restform närhelst människor sänker rösterna i vissa byggnader eller tvekar att behandla vissa symboler nonchalant. Antropologer och teologer fortsätter att kartlägga hur olika kulturer drar gränsen.

Det profana är inte nödvändigtvis ont; det är helt enkelt inte heligt.