Zen är en skola inom Mahayanabuddhismen som har meditation som sin centrala praktik och direkt insikt som sitt mål. Den uppstod i Kina som Chan, fördes till Japan där den blomstrade under namnet Zen och har sedan dess spridit sig över hela världen.

Traditionen spårar sitt ursprung till Buddhas ordlösa överföring av dharma till Mahakashyapa och till Bodhidharmas legendariska ankomst till Kina. Den historiska utvecklingen är mer komplex och involverar samspelet mellan indiska meditationstekniker med kinesisk kultur och daoistiska känslor. Två stora japanska grenar uppstod: Rinzai, som använder paradoxala gåtor som kallas koaner för att provocera fram genombrott, och Soto, som betonar shikantaza, "bara sitta", utan att avsiktligt sträva efter något särskilt tillstånd.

Zenträning är sträng. Långa timmar av sittande meditation, uppmärksamhet på hållning och andning, och vägledning av en lärare är de vanliga medlen. Upplysning beskrivs som det plötsliga insikten av ens egen sanna natur, redan fullständig. Konstformer – bläckmålning, kalligrafi, trädgårdsdesign, teceremonin – blev verktyg för samma insikt som uttrycks i vardagliga aktiviteter.

Zen misstror utarbetade läror och verbala förklaringar. Poängen är inte att tala om månen utan att se den.