Taoismen börjar med observationen att världen har en väg. Tao är den vägen – den mönstrade, spontana processen genom vilken himmel, jord och de tio tusen tingen utvecklas. Människor blomstrar när de rör sig med den snarare än emot den.

De grundläggande texterna är Tao Te Ching, tillskriven den legendariske Lao Zi, och Zhuang Zi, en samling berättelser och argument som hyllar frihet från stela kategorier. Båda varnar för påtvingade handlingar och överdriven strävan. Wu wei, ofta översatt till "icke-handling", är inte passivitet utan handling så anpassad till omständigheterna att den inte lämnar någon friktion. Enkelhet, ödmjukhet och en preferens för det mjuka och fogliga framför det hårda och aggressiva är återkommande teman.

Religiös taoism utvecklade senare utarbetade ritualer, inre alkemi och en panteon av gudar och odödliga. Tekniker för andning, kost och meditation syftade till livslängd eller andlig transcendens. De två strömningarna – filosofiska och religiösa – har alltid överlappat varandra mer än vad västerländska klassificeringar ibland tillåter.

I det vanliga kinesiska livet fortsätter taoistiska idéer att färga attityder till naturen, hälsan och gränserna för mänsklig kontroll. Traditionen förblir mindre ett system av doktriner än en kultiverad känslighet: känslan att universum redan är i rörelse och att visdom består i att hitta sin plats inom den rörelsen.