Språklig determinism är den starka formen av Sapir-Whorf-hypotesen: påståendet att det språk en person talar avgör hur personen tänker. I sin striktaste version lever talare av olika språk i olika kognitiva världar eftersom deras språk formar verkligheten på olika sätt.

Benjamin Lee Whorf menade att ett språks grammatik och ordförråd formar vanetänkande. Han pekade på skillnader i hur språk kodar tid, antal och rumsliga relationer. Senare forskning har testat mer moderata versioner av idén – språklig relativitet – och frågat sig om språk påverkar, snarare än strikt bestämmer, uppmärksamhet, minne och kategorisering. Bevisen är blandade. Språk kan vinkla uppmärksamheten mot vissa distinktioner och göra vissa begrepp mer tillgängliga, men människor kan tänka på kategorier för vilka deras språk saknar ett enda ord, och talare av olika språk kan komma fram till samma logiska slutsatser.

De flesta samtida psykolingvister avvisar strikt determinism samtidigt som de accepterar att språk kan utöva subtila, mätbara effekter på kognition. Debatten fortsätter att stimulera forskning om färguppfattning, rumsligt resonemang och representation av tid.

Språk är ett kraftfullt verktyg för tänkande. Huruvida det också är ett fängelse för tänkande förblir en empirisk fråga med ett komplext svar.