James-Langes teori om känslor menar att upplevelsen av känslor är medvetenheten om fysiologiska reaktioner på en känslomässigt stimulus. Vi känner oss rädda för att vi darrar; vi känner oss ledsna för att vi gråter.

William James och Carl Lange föreslog oberoende av varandra idén i slutet av 1800-talet. Den vände på den sunda förnuftets ordningsföljd där känslor kommer först och kroppsliga uttryck följer. Enligt teorin är olika känslor förknippade med olika mönster av kroppsliga förändringar, och uppfattningen av dessa förändringar utgör känslan. Utan den kroppsliga återkopplingen, antyder teorin, skulle känslomässiga upplevelser vara bleka eller frånvarande.

Kritiker, inklusive Walter Cannon, menade att kroppsliga förändringar är för lika mellan olika känslor och för långsamma för att förklara känslornas snabbhet. Senare forskning har visat att feedback från kroppen påverkar den emotionella upplevelsen – både ansiktsfeedback och interoceptiv medvetenhet spelar roll – men kognition och bedömning spelar också en viktig roll. Samtida teorier behandlar ofta James-Lange-insikten som en komponent i en mer komplex process.

Teorins bestående bidrag är påståendet att kroppen inte bara är den scen där känslor visas; den är en del av själva känslan.