Generellt anpassningssyndrom är Hans Selyes beskrivning av kroppens stereotypa reaktion på långvarig stress. Det utvecklas i tre faser: alarm, motstånd och utmattning.

I larmfasen mobiliseras kroppen – sympatisk aktivering, frisättning av adrenalin och kortisol, förberedelse för kamp eller flykt. Om stressfaktorn fortsätter börjar motståndsfasen: fysiologiska hanteringsmekanismer förblir förhöjda och organismen försöker anpassa sig samtidigt som den fungerar till en högre kostnad. När stressfaktorn kvarstår ännu längre, eller när resurserna är uttömda, sätter utmattningsfasen in. Immunfunktionen försämras och stressrelaterad sjukdom blir mer sannolik.

Selyes modell baserades på djurstudier av olika stressfaktorer – kyla, skada, infektion – som producerade liknande kroppsliga förändringar. Den etablerade idén att stress är en ospecifik reaktion och att kronisk aktivering medför en kumulativ kostnad. Modern stressforskning har lagt större vikt vid psykologisk bedömning, individuella skillnader och de specifika effekterna av olika stressfaktorer, men trefasstrukturen är fortfarande ett användbart organiserande ramverk.

Kroppen kan möta en utmaning. När utmaningen aldrig tar slut börjar de adaptiva systemen själva att sluta fungera.