Teorin om grindkontroll föreslår att ryggmärgen innehåller en neurologisk "grind" som antingen blockerar smärtsignaler eller låter dem passera till hjärnan. Grinden öppnas av aktivitet i små nervfibrer som bär smärta och stängs av aktivitet i större fibrer eller av signaler som kommer från hjärnan.

Ronald Melzack och Patrick Wall introducerade teorin 1965. Den förklarade varför gnuggning av en stött armbåge kan minska smärta – aktiviteten från stora fibrer från beröring stänger grinden – och varför psykologiska faktorer som uppmärksamhet, förväntan och känslor kan förstärka eller minska smärta. Substantia gelatinosa i ryggmärgens dorsala horn föreslogs som platsen för grinden.

Senare forskning har förfinat de anatomiska detaljerna, men kärnidén är fortfarande inflytelserik. Smärta är inte en enkel termometer för vävnadsskada; det är en konstruktion som moduleras på flera nivåer i nervsystemet. Teorin öppnade vägen för behandlingar som riktar sig mot grinden – transkutan elektrisk nervstimulering, kognitiva strategier och vissa mediciner – snarare än bara den perifera skadan.

Smärta når medvetenhet endast om porten släpper igenom den. Den insikten förändrade hur smärta förstås och behandlas.