En stat som inte lyder under någon högre jordisk auktoritet inom sitt territorium innehar suveränitet. Intern suveränitet innebär överhöghet över inrikes angelägenheter; extern suveränitet innebär oberoende från yttre kontroll.

Suveränitet framträdde som ett centralt begrepp i och med det moderna statssystemet. Det ligger till grund för staternas rättsliga jämlikhet, principen om icke-inblandning och befogenheten att fatta slutgiltiga beslut om lagar och politik. I praktiken är suveränitet alltid begränsad av fördrag, ekonomiskt ömsesidigt beroende och maktasymmetrier.

Globalisering, normer för mänskliga rättigheter och internationella organisationer har intensifierat debatterna om huruvida suveränitet urholkar eller bara utövas genom nya samarbetsformer. Secessionistiska rörelser gör anspråk på suveränitet för subnationella folk; etablerade stater motsätter sig dessa anspråk. Suveränitetsvokabulären är fortfarande oumbärlig för att beskriva både de rättigheter som stater hävdar och de begränsningar de möter.

• Högsta auktoriteten inom ett territorium
• Intern kontroll och externt oberoende
• Grunden för det moderna statssystemet
• Kvalificerad i praktiken genom ömsesidigt beroende