Allmän välfärd är det gemensamma bästa eller välbefinnandet för folket som helhet. Frasen förekommer två gånger i den amerikanska konstitutionen. Den finns i ingressen: främja det allmänna välfärden. Den finns i artikel I, avsnitt 8: Kongressen ska ha befogenhet att införa och uppbära skatter för att sörja för det allmänna välfärden. Frasen är bred. Den är också omtvistad. Vad räknas som det allmänna välfärden? Vem bestämmer?

James Madison hävdade att klausulen om allmän välfärd inte var ett separat beviljande av makt. Det var en begränsning av beskattningsrätten. Kongressen kunde endast beskatta för allmänna välfärdsändamål, inte för lokala eller fraktionella fördelar. Alexander Hamilton höll inte med. Han hävdade att klausulen gav kongressen bred befogenhet att spendera för nationella ändamål. Debatten fortsätter. Högsta domstolen har i allmänhet ställt sig på Hamiltons sida. Köpmakten är bred. Kongressen kan spendera för nästan vilket syfte som helst som den anser främja det allmänna välfärden.

Allmän välfärd i praktiken

• Socialförsäkring och Medicare.
• Motorvägar och infrastruktur.
• Utbildnings- och forskningsfinansiering.
• Program för folkhälsa och säkerhet.
• Nationellt försvar och inrikes säkerhet.

Den allmänna välfärdsklausulen är grunden för den moderna förvaltningsstaten. Den rättfärdigar federala utgifter för hälsa, utbildning och välfärd. Kritiker säger att den har tänjts för långt. De säger att den tillåter kongressen att göra vad som helst. Försvarare säger att den är nödvändig för en modern nation. Frasen är vag. Det är dess styrka och dess svaghet. Den möjliggör flexibilitet. Den tillåter också missbruk. Den allmänna välfärdsklausulen är ett ädelt mål. Det är också en blankocheck. Debatten om dess betydelse är en debatt om regeringens storlek och omfattning. Det är en debatt som har pågått i över två århundraden. Den visar inga tecken på att ta slut.