Kontroll- och balanssystem är ett system som tillåter varje gren av regeringen att begränsa de andras befogenheter. Den lagstiftande grenen stiftar lagar. Den verkställande grenen verkställer dem. Den dömande grenen tolkar dem. Varje gren kan kontrollera de andra. Ingen gren är överlägsen. Systemet förhindrar tyranni. Det kräver kompromisser.

De som skapade den amerikanska konstitutionen utformade systemet. De fruktade koncentrerad makt. De delade den. Kongressen kan anta en lag. Presidenten kan lägga in sitt veto mot den. Kongressen kan åsidosätta vetot med två tredjedelars majoritet. Presidenten kan sluta fördrag. Senaten måste ratificera dem. Presidenten kan utse domare. Senaten måste bekräfta dem. Domstolarna kan förklara lagar författningsstridiga. Presidenten kan benåda. Kongressen kan ställa inför riksrätt. Kontrollen är många.

Exempel på maktbalanser

• Presidenten lägger in veto mot lagstiftning.
• Kongressen åsidosätter ett veto.
• Senaten bekräftar eller avvisar utnämningar.
• Högsta domstolen förklarar en lag grundlagsstridig.
• Kongressen ställer inför riksrätt och avsätter tjänstemän.

Kontrollmekanismer är inte alltid smidiga. De kan orsaka dödläge. En splittrad regering kan ha svårt att få igenom lagar. Det är avsiktligt. Systemet föredrar överläggning framför hastighet. Det föredrar konsensus framför ensidiga åtgärder. Lagstiftarna ville ha det så. De hade sett maktmissbruk. De ville förhindra det. Kontrollmekanismer är inte perfekta. De kan manipuleras. De kan ignoreras. De är beroende av normer och god tro. Men de förblir en hörnsten i konstitutionen. De är maskineriet i en begränsad regering. De är svaret på frågan: vem vakar över väktarna? Grenarna vakar över varandra.