Naturrätt är ett rättssystem som härrör från natur och förnuft, inte från lagstiftning. Den menar att det finns objektiva moraliska principer som mänskliga lagar bör återspegla. Om en mänsklig lag motsäger naturrätten är den orättvis och inte bindande för samvetet. Idén går tillbaka till Aristoteles och stoikerna, som hävdade att en rationell ordning genomsyrar universum och att människor kan upptäcka den genom förnuftet. Thomas av Aquino systematiserade naturrätten på 1200-talet och menade att det är rationella varelsers deltagande i Guds eviga lag.

Naturrättsteorin har varit inflytelserik inom etik, politik och rättspraxis. Den grundar sig på mänskliga rättigheter och argumenterar för att vissa förmåner är inneboende i den mänskliga naturen. Den grundar sig också på plikter och argumenterar för att vissa handlingar i sig är felaktiga. Kritiker menar att naturrätten är vag, att den är beroende av kontroversiella antaganden om den mänskliga naturen och att den har använts för att rättfärdiga orättvisa institutioner. Försvarare svarar att naturrätten ger en rationell grund för moral som inte är beroende av uppenbarelse eller konvention. Debatten fortsätter inom rättsfilosofi, bioetik och politisk teori.

Viktiga drag i naturrätten

• Objektivt. Moraliska principer kan upptäckas genom förnuftet.
• Universal. De gäller alla människor.
• Normativt. Mänskliga lagar borde överensstämma med dem.
• Teleologiska. De är grundade i mänsklig natur och syfte.

Naturlagar är inte detsamma som naturlagar, som beskriver hur saker beter sig. Naturlagar föreskriver hur saker borde vara.