Att vädja till okunskap är en felslutning som påstår att något är sant eftersom det inte har bevisats vara falskt. Eller falskt eftersom det inte har bevisats vara sant. Avsaknaden av bevis behandlas som bevis. Det är det inte. Man kan inte bevisa ett negativt. Det faktum att ingen har bevisat att det inte finns något spöke betyder inte att spöken existerar. Det betyder att ingen har bevisat åt båda hållen.

Felslutet är vanligt i debatter om Gud, utomjordingar och konspirationsteorier. Man kan inte bevisa att Gud inte existerar, så Gud existerar. Det är felslutet. Den korrekta ståndpunkten är agnosticism: vi vet inte. Bevisbördan ligger hos den person som gör påståendet. Den som gör påståendet måste lägga fram bevis. Skeptikern behöver inte bevisa det negativa.

Exempel på vädjan till okunskap

• Ingen har bevisat att utomjordingar inte besöker jorden, så det gör de.
• Du kan inte bevisa att Gud inte existerar, så Gud existerar.
• Ingen har visat att vaccinet är osäkert, så det är säkert.
• Forskare har inte förklarat allt, så teorin är fel.
• Det finns inga bevis för fusk, så valet var rättvist.

Överklagandet av okunnighet kallas ibland argumentum ad ignorantiam. Det är en felslutning om irrelevans. Bristen på bevis är inte bevis för någonting. Det är bara brist på bevis. Inom vetenskapen är avsaknaden av bevis ofta utgångspunkten för utredning. Det är inte en slutsats. Inom juridiken är oskuldspresumtionen inte en vädjan till okunnighet. Det är en processuell regel. Åklagaren måste bevisa skuld. Försvaret behöver inte bevisa oskuld. Det är annorlunda. Överklagandet av okunnighet är ett logiskt fel. Det förväxlar det vi inte vet med det som är sant. Världen är full av saker vi inte vet. Det gör dem inte sanna eller falska. Det gör dem okända.