Ad hominem är en felslutning som attackerar personen snarare än argumentet. Du tar inte upp påståendet. Du attackerar den som påstår sig vara dum, partisk eller hycklande. Attacken är irrelevant för argumentets sanningshalt. Även en lögnare kan tala sanning. Även en dåre kan ha rätt.

Termen är latin för "till personen". Felslutet förekommer i flera former. Kränkande ad hominem förolämpar personen. Omständighetsbaserat ad hominem pekar på personens omständigheter. Tu quoque ad hominem anklagar personen för hyckleri. Alla tre undviker argumentet. De byter ämne till personen.

Ad hominem-exempel

• Du är för ung för att förstå ekonomi.
• Du stöder bara den politiken för att du tjänar på den.
• Du kritiserar rökning, men du brukade röka.
• Han är en dömd brottsling, så hans vittnesmål är värdelösa.
• Hon är kvinna, så hon kan inte vara objektiv i den här frågan.

Ad hominem är förföriskt. Det är lättare att attackera en person än ett argument. Det tilltalar känslor. Det samlar folkmassan. Det undviker det hårda arbetet med att resonera. Men det är en felslutning. Argumentörens karaktär är skild från argumentet. En dålig person kan framföra ett bra argument. En god person kan framföra ett dåligt. Argumentet står eller faller på sina egna meriter. Det är principen. I praktiken spelar karaktär roll i rättssalar och val. Trovärdighet är relevant. Men trovärdighet är inte detsamma som sanning. En ad hominem-attack försöker ersätta sanning med karaktär. Den misslyckas. Argumentet kvarstår. Det måste besvaras.