Alexander Fleming noterade 1928 att ett mögel hade dödat bakterierna på en av hans petriskålar. Den observationen ledde till penicillin och till ett sekel av läkemedel som förvandlade en gång dödliga infektioner till mindre besvär. Antibiotika dödar bakterier eller hindrar dem från att föröka sig. De gör ingenting mot virus, vilket är anledningen till att en förkylning eller influensa inte svarar på dem.

Huvudklasserna attackerar olika bakteriella mål. Penicilliner och cefalosporiner bryter ner cellväggen. Tetracykliner och makrolider blockerar proteinsyntesen. Fluorokinoloner stör DNA-replikeringen. Varje klass har ett spektrum, vilket betyder det antal bakterier den täcker, och en uppsättning biverkningar. Bredspektrumläkemedel drabbar många arter; smalspektrumläkemedel riktar sig mot ett fåtal. Att välja väl innebär att matcha läkemedlet med bakterien, helst efter en odling.

Resistens är det centrala problemet med modern antibiotikaanvändning:

• Överanvändning. Att skriva ut läkemedel mot virusinfektioner ger bakterier övning i att överleva.
• Ofullständiga kurser. Att sluta tidigt kan lämna de tuffaste bakterierna vid liv.
• Jordbruksanvändning. Rutinmässig dosering av husdjursrasresistens i stor skala.
• Få nya läkemedel. Utvecklingen av nya klasser har avtagit även i takt med att resistensen växer.

Antibiotikahanteringsprogram på sjukhus syftar till att förskriva rätt läkemedel, i rätt dos, under rätt tid. Insatserna är enkla: infektioner som en gång var lätta att behandla blir svårare.