Smärta är en signal, och smärtstillande medel dämpar den. Ordet täcker en mängd olika läkemedel, från paracetamol som köps på en bensinstation till morfin som ges i en operationssal. Det de har gemensamt är förmågan att minska smärtupplevelsen utan att nödvändigtvis orsaka medvetslöshet, vilket är det som skiljer dem från anestetika.

Huvudfamiljerna fungerar på olika sätt. Icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel som ibuprofen blockerar enzymer som kallas COX-1 och COX-2, vilket minskar prostaglandiner som sensibiliserar nervändar. Paracetamol verkar centralt, även om dess exakta mekanism fortfarande debatteras. Opioider binder till my-receptorer i hjärnan och ryggmärgen, vilket förändrar hur smärta uppfattas och hur plågsamt den känns. Varje familj medför sina egna risker: mag-tarmblödning för NSAID-preparat, levertoxicitet för paracetamol vid överdosering, andningsdepression och beroende av opioider.

Att välja mellan dem är en praktisk övning:

• Mild smärta. Paracetamol eller ett NSAID, ofta nog ensamt.
• Inflammatorisk smärta. NSAID-läkemedel har en fördel jämfört med paracetamol.
• Svår eller postoperativ smärta. Opioider, vanligtvis kortvariga och vid lägsta effektiva dos.
• Neuropatisk smärta. Antikonvulsiva medel eller antidepressiva medel överträffar ofta klassiska smärtstillande medel.

WHO:s trestegsstege, publicerad 1986 för cancersmärta, vägleder fortfarande många behandlingsplaner idag.