Direkt karaktärisering inträffar när berättaren eller en annan karaktär uttryckligen berättar för läsaren hur en karaktär är. Egenskaper anges snarare än antyds genom handling eller dialog.

”Hon var en generös kvinna” är direkt karaktärisering. Alternativet – att visa karaktären ge tid och resurser utan att bli tillfrågad – är indirekt. Båda metoderna är användbara. Direkt karaktärisering är effektiv och kan snabbt fastställa grundläggande egenskaper; överanvänd känns den rak och lämnar läsaren lite arbete att göra. Skickliga författare kombinerar ofta de två, anger ett drag och demonstrerar det sedan, eller låter senare handlingar komplicera ett initialt direkt uttalande.

I berättelser i första person karaktäriserar även talarens direkta kommentarer om andra talaren, eftersom bedömningarna avslöjar värderingar och fördomar. Direkt karaktärisering är vanligt i äldre skönlitteratur och i vissa populära genrer; samtida litterär fiktion tenderar att föredra den indirekta metoden, även om den direkta metoden aldrig helt försvinner.

När texten helt enkelt tillkännager en karaktärs kvalitet är karaktäriseringen direkt.