En betesmark öppen för alla herdar. Var och en vinner på att lägga till ytterligare ett djur. Kostnaden för överbetning delas av alla. Så varje herde lägger till fler djur, och betesmarken förstörs. Det scenariot, som beskrivs av Garrett Hardin i en essä från 1968, är allmänningens tragedi. Det förklarar varför gemensamma resurser utarmas även när alla vet att resultatet är dåligt.

Logiken är övertygande, men Hardin överdrev oundvikligheten. Elinor Ostrom har ägnat årtionden åt att studera samhällen som framgångsrikt hanterar delade resurser. Schweiziska bönder styr alpina betesmarker med regler som går århundraden tillbaka. Spanska bevattningsdistrikt fördelar vatten mellan bönder genom valda domstolar. Japanska byar sätter fiskekvoter. Dessa system fungerar eftersom de kombinerar tydliga regler, övervakning och graderade sanktioner.

Tragedin är verklig när ingen styrning existerar. Internationella vatten, atmosfären och yttre rymden är alla sårbara. Lösningen är inte alltid privatisering eller statlig kontroll. Ibland är det samhällsförvaltning, skräddarsydd efter lokala förhållanden. Ostrom vann Nobelpriset för att ha visat att samhällen kan lösa kollektiva handlingsproblem utan vare sig marknader eller stater. Den insikten har omformat hur ekonomer och beslutsfattare tänker på resursförvaltning.

Vanliga exempel

• Havsfiske
• Atmosfäriskt kol
• Grundvattenakviferer
• Allmän betesmark
• Bestånden av antarktisk krill