Regeringar har två huvudsakliga hävstänger för att styra ekonomin: penningpolitik, som styrs av centralbanker, och finanspolitik, som styrs av lagstiftande församlingar och finansministerier. Finanspolitik innebär beskattning och utgifter. När regeringen sänker skatter eller bygger en bro, är det finanspolitik. När den höjer skatter eller skär ner i ett program, är det också finanspolitik.

Under lågkonjunkturer förespråkar många ekonomer expansiv finanspolitik: sänk skatterna, spendera mer, låt underskotten öka. Tanken är att få in pengar i människors fickor och skapa jobb när den privata sektorn skär ner. Under högkonjunkturer vänder receptet: höj skatterna eller minska utgifterna för att kyla ner ekonomin och återuppbygga det finanspolitiska utrymmet. I praktiken tycker politiker att det är mycket lättare att spendera än att strama åt.

Finanspolitiken fungerar långsamt. Skattesänkningar tar tid att påverka beteenden. Infrastrukturprojekt tar år att planera och bygga. När stimulansåtgärderna slår till kan recessionen vara över. Automatiska stabilisatorer, som arbetslöshetsförsäkring, fungerar snabbare eftersom de träder i kraft utan ny lagstiftning. Det är därför ekonomer ofta föredrar dem framför diskretionära program.

Finanspolitiska verktyg

• Inkomst- och företagsskatter
• Statliga utgifter för varor och tjänster
• Transfereringar som arbetslöshetsersättning
• Infrastrukturinvesteringar
• Skattelättnader och subventioner