Ett initialt myntutbud (ICO) samlar in pengar genom att sälja tokens innan ett projekt lanseras. Modellen exploderade 2017. Startups publicerade en whitepaper, lovade ett nytt protokoll och sålde tokens för ETH eller BTC. Vissa levererade fungerande produkter. Många gjorde det inte. SEC beslutade senare att de flesta ICO-tokens var oregistrerade värdepapper, och festen tog slut.

ICO:er löste ett verkligt problem. Kryptoprojekt i tidigt skede hade inget riskkapitalnätverk och ingen offentlig marknad. En ICO lät vem som helst köpa in sig, var som helst, utan ackrediteringskrav. Den öppenheten lockade bedragare vid sidan av utvecklare. 2017 års boom samlade in miljarder, och en stor andel av dessa projekt tystnade inom ett år. Tillsynsmyndigheter slog till. SEC väckte talan mot Telegram, Kik och andra. Det juridiska landskapet skiftade mot SAFT:er, privata försäljningar och airdrops. ICO:er sker fortfarande i vänligare jurisdiktioner, men de är en skugga av sin tidigare skala.

ICO:er kontra annan insamling

• ICO — offentlig tokenförsäljning, ofta oregistrerad, hög risk
• IEO — börsvärd försäljning med viss granskning
• IDO — decentraliserad börslansering, tillståndslös
• VC-runda — privata investeringar, aktier eller tokens med intjänande

Strukturen spelar mindre roll än projektet. En tokenförsäljning med en tydlig produkt och låsta teamtokens är ett bättre tecken än en flashig webbplats och en nedräkningsklocka.