Garvning behandlar djurhudar så att de blir läder. Råhud är lättfördärvligt. Det torkar hårt, ruttnar när det är vått och lockar till sig insekter. Garvning stabiliserar kollagenet i huden så att det förblir flexibelt, motstår röta och håller länge. Processen har praktiserats i tusentals år, och den grundläggande kemin har inte förändrats så mycket som man kan tro.

Vegetabilisk garvning använder tanniner från trädbark, löv och rötter. Det tar veckor, ibland månader, och producerar fast läder som åldras vackert. Kromgarvning använder kromsalter och tar timmar. Det är snabbare och producerar mjukare, mer enhetligt läder, vilket är anledningen till att det mesta sko- och klädesläder kromgarvas. Hjärngarvning använder djurhjärnor, en metod som används av många ursprungskulturer. Lecitinet i hjärnan oljar huden och gör den mjuk.

De viktigaste garvningsmetoderna

• Vegetabilisk garvning — långsam, fast läder, naturliga tanniner
• Kromgarvning — snabb, mjuk, jämn, vanligast idag
• Hjärngarvning — traditionell, mycket mjuk, arbetsintensiv
• Kombinationsgarvning — först krom, sedan vegetabilisk garvning för specifika egenskaper

Garvning är ett kladdigt och illaluktande arbete. Hudarna behöver skrapas, blötläggas och sträckas mellan stegen. Det färdiga lädret är värt det. Bra läder håller längre än syntetiska material och utvecklar en patina med användning.