Att hacka mat skärs i grova bitar med en kniv. Det är inte samma sak som att skiva, tärna eller finhacka. Att hacka är mindre exakt. Bitarna är oregelbundna. Målet är att reducera maten till en användbar storlek, inte att skapa ett enhetligt snitt. Lök hackas. Morötter hackas. Örter hackas. Nötter hackas. Kniven är verktyget. Skärbrädan är ytan. Kocken är operatören.

Hackning har flera tekniker. Klogreppet håller maten med böjda fingrar och skyddar fingertopparna. Kniven gungar eller trycker igenom maten. Styrhanden flyttar maten in i bladet. Rörelsen är rytmisk. Kniven stannar på skärbrädan. Maten skärs i bitar. Storleken beror på rätten. En gryta kan behöva stora bitar. En sås kan behöva fina bitar. En garnering kan behöva hackas grovt. Kocken bestämmer. Receptet kan specificera. Tekniken är densamma.

Att hacka är en grundläggande färdighet. Det är det första en kock lär sig. Det är också det de gör mest. En professionell kock hackar i timmar. En hemmakock hackar i minuter. Kniven måste vara vass. En slö kniv glider och orsakar skador. Skärbrädan måste vara stabil. En våt handduk under brädan förhindrar att den glider. Maten måste vara färsk. Arbetet måste vara stadigt. Att hacka är inte glamoröst. Det går inte snabbt. Det är grunden för matlagning. Utan det kommer ingredienserna inte ner i grytan. Utan det blir ingen rätt. Hackandet är början. Kocken är hackaren. Kniven är verktyget. Skärbrädan är scenen.