En handhållen bildtagning är en där kameraoperatören håller kameran utan stabilisering. Kameran rör sig med operatörens kropp, vilket skapar en skakig, omedelbar och spontan känsla. Det är motsatsen till en fastlåst stativtagning eller en smidig docktagning. Handhållen kamerateknik används i dokumentärer, nyheter och fiktionsfilmer. Det kan skapa brådska, realism och kaos. Det kan också vara kväljande om det används för mycket.

Handhållna kameror blev framträdande på 1960-talet med den franska nouvelle vågen och cinema vérité. Regissörer som Jean-Luc Godard och D.A. Pennebaker använde handhållna kameror för att fånga spontana ögonblick och en känsla av omedelbarhet. På 1990-talet omfamnade den danska Dogme 95-rörelsen handhållna kameror som en del av sina regler. På 2000-talet använde found footage-skräckgenren, som The Blair Witch Project och Cloverfield, handhållna kameror för att skapa en känsla av realism och skräck. Tekniken har blivit ett standardverktyg i actionfilmer, där den skapar en känsla av kinetisk energi.

Att arbeta med handhållen kamera är inte lätt. Det kräver en stadig hand, en stark rygg och en förståelse för hur rörelse påverkar bilden. En handhållen bild kan vara subtil, med små rörelser som imiterar andning. Eller så kan den vara aggressiv, med våldsamma skakningar som desorienterar publiken. Operatören måste kontrollera rörelsen för att tjäna berättelsen. En skakig kamera är inte alltid bättre. Ibland är en stabil bild kraftfullare. Valet beror på scenen och avsikten.