Radiokoldatering mäter sönderfallet av kol-14 för att bestämma åldern på organiska rester. Levande varelser absorberar kol från atmosfären, inklusive en liten mängd radioaktivt kol-14. När de dör börjar kolet sönderfalla med en känd hastighet. Genom att mäta hur mycket som finns kvar kan forskare beräkna hur länge sedan organismen dog. Willard Libby utvecklade metoden i slutet av 1940-talet och vann Nobelpriset för den 1960.

Tekniken fungerar på material upp till cirka 50 000 år gamla. Ben, trä, träkol, snäckskal och torv är vanliga prover. Kontaminering är ett ständigt problem. Ett enda fingeravtryck eller en droppe konserveringsmedel kan förvränga resultaten. Kalibrering är också nödvändig eftersom atmosfäriska kol-14-nivåer har varierat över tid. Årsringssekvenser och andra data används för att korrigera råa dateringar.

Vad den kan och inte kan göra

• Daterar organiskt material, inte sten eller metall.
• Effektiv i upp till ungefär 50 000 år.
• Kräver kalibrering mot kända standarder.
• Kontaminering är en viktig felkälla.

Radiokoldatering förändrade arkeologin. Den omvandlade relativa sekvenser till absoluta kronologier och tvingade forskare att överge många tidigare antaganden om förhistoriens takt.