Coping är den uppsättning kognitiva och beteendemässiga ansträngningar som används för att hantera krav som bedöms som stressiga eller som överskrider ens resurser. Det är det aktiva försöket att hantera svårigheter snarare än själva svårigheten.

Psykologer skiljer vanligtvis mellan problemfokuserad coping, som syftar till att förändra den stressiga situationen, och känslofokuserad coping, som syftar till att reglera den känslomässiga reaktionen på situationen. Att söka information, göra en plan och vidta direkta åtgärder är problemfokuserade; att omvärdera innebörden av händelsen, söka emotionellt stöd och använda distraktion är känslofokuserade. Båda kan vara adaptiva beroende på stressfaktorns kontrollerbarhet. När en situation kan förändras är problemfokuserade strategier vanligtvis att föredra; när det inte kan, hjälper känslofokuserade strategier till att begränsa skadan.

Copingförmågan påverkas av personlighet, tillgängligt socialt stöd och kulturella normer. Kroniskt beroende av undvikande eller förnekelse är generellt kopplat till sämre resultat, medan flexibel användning av flera strategier förutsäger bättre anpassning. Interventioner som lär ut specifika copingfärdigheter – kognitiv omstrukturering, avslappning, självsäker kommunikation – utgör en central del av stresshantering och kliniska program.

Stress är oundviklig. Coping är den repertoar av reaktioner som avgör hur mycket av stressen man bär på och hur länge.