Jesajas syn av Herren som tronar i templet inkluderar varelser som han kallar serafer. Var och en har sex vingar: två som täcker ansiktet, två som täcker fötterna och två för att flyga med. De ropar till varandra: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot.” Själva namnet är besläktat med en hebreisk rot som betyder ”att brinna”, så de förstås ofta som de brinnande.

I senare kristen ängelologi intar seraferna den högsta rangen av de nio änglakörerna. Närmast Gud är de uppslukade av kärlek och ren tillbedjan. Medeltida författare och konstnärer utvecklade bildspråket – lågor, flera vingar, ansikten med intensiv fokus. Trisagion, den tre gånger heliga hymnen, gick in i liturgin i både öst och väst som ett eko av deras rop.

Även i den judiska traditionen finns seraferna, och ibland identifieras de med ödemarkens eldormar eller med andra himmelska varelser. Över alla traditioner förblir de avlägsna från den vanliga erfarenheten, men deras funktion är tydlig: de är modeller för den oupphörliga dyrkan som är det rätta svaret på den gudomliga närvaron.

När kyrkan sjunger ”Heligt, helig, helig” ansluter den sig, åtminstone avsiktligt, till sången som serafimerna aldrig slutar sjunga.