Tvåfaktorteorin om känslor, som föreslagits av Schachter och Singer, menar att känslor uppstår ur en kombination av fysiologisk upphetsning och en kognitiv etikett som tillämpas på denna upphetsning. Båda komponenterna är nödvändiga.

Enligt teorin tolkas odifferentierad upphetsning i ljuset av det omgivande sammanhanget. Samma förhöjda hjärtfrekvens kan upplevas som rädsla i en hotfull situation eller som upphetsning i en festlig situation. Klassiska experiment försökte manipulera upphetsning med adrenalininjektioner och variera de tillgängliga kognitiva etiketterna genom de konfedererades beteende. Resultaten var blandade, men kärnidén – att kognition formar kvaliteten på den emotionella upplevelsen – har förblivit inflytelserik.

Teorin hjälpte till att föra fältet bortom rent fysiologiska eller rent kognitiva redogörelser. Senare forskning har förfinat de relativa bidragen från upphetsning och värdering och har visat att vissa emotionella reaktioner kan uppstå med minimal medveten märkning. Ändå fortsätter insikten att den betydelse som tillskrivs kroppslig förändring bidrar till att bestämma den upplevda känslan att vägleda teori och forskning.

Upphetsning ger intensiteten; etiketten anger känslans identitet.