Felinformationseffekten uppstår när vilseledande information som presenteras efter en händelse införlivas i en persons minne av händelsen. Det ursprungliga minnet förändras eller kompletteras av det senare materialet.

Elizabeth Loftus och kollegor demonstrerade fenomenet i en serie experiment. Deltagare som tittade på en film av en trafikolycka och senare fick frågor som innehöll falska detaljer – såsom en väjningsskylt istället för en stoppskylt – införlivade ofta dessa detaljer i sina efterföljande rapporter. Effekten är starkare när den vilseledande informationen är subtil, när den kommer från en trovärdig källa eller när tid har gått sedan den ursprungliga händelsen.

Resultaten har stora konsekvenser för ögonvittnesberättelser. Minne är inte en fast inspelning; det är rekonstruktivt och öppet för påverkan. Intervjutekniker som undviker ledande frågor och som separerar vittnets eget minne från externa förslag bidrar till att minska kontaminering. Felinformationseffekten uppträder också i vardagliga sammanhang när samtal eller medierapporter omformar vad människor senare tror att de upplevt.

Det vi minns är dels vad som hände och dels vad vi fick höra efteråt.