Drivkraftreduktionsteorin menar att ett fysiologiskt behov skapar ett upphetsat spänningstillstånd – en drivkraft – som motiverar organismen att tillfredsställa behovet och därigenom minska spänningen. Cykeln återställer den inre balansen.

Clark Hull utvecklade den mest systematiska versionen av teorin. Hunger uppstår ur ett behov av näringsämnen; driften driver djuret att söka föda; ätande minskar driften och förstärker därför den. Törst, temperaturreglering och andra homeostatiska system följer samma logik. Beteende som framgångsrikt minskar driften blir mer troligt i framtiden.

Teorin tar väl hänsyn till grundläggande biologiska motiv men kämpar med beteenden som ökar snarare än minskar upphetsning – nyfikenhet, lek och strävan efter spänning. Den underskattar också rollen av externa incitament och kognitiva förväntningar. Senare motivationsteorier behöll idén om drivkraft samtidigt som de lade till incitamentsvärde, optimal upphetsning och kognitiva bedömningar.

När ett behov byggs upp och beteendet riktas mot att lindra det, erbjuder teorin om drivkraftsreduktion fortfarande en tydlig och ekonomisk beskrivning.