Dygdetik frågar inte vad jag ska göra utan vilken sorts person jag ska vara. Den fokuserar på karaktär snarare än regler eller konsekvenser. Tillvägagångssättet har rötter i Aristoteles, som hävdade att det goda livet är ett liv av dygdig aktivitet, vägledd av praktisk visdom. Det har också rötter i konfucianismen, som betonar moralisk kultivering och social harmoni. Dygdetiken återupplivades under 1900-talet av Elizabeth Anscombe, som hävdade att modern moralfilosofi hade tappat fotfästet genom att fokusera på regler och konsekvenser. Philippa Foot, Alasdair MacIntyre och Martha Nussbaum utvecklade tillvägagångssättet i olika riktningar.

Dygdetik ignorerar inte handlingar. Den frågar vad en dygdig person skulle göra. En dygdig person är ärlig, modig, rättvis och måttfull. Dessa egenskaper förvärvas genom vana och övning. Dygdetik betonar moralisk utbildning, förebilder och utveckling av praktisk visdom. Den har tillämpats inom medicin, där en god läkares dygder inkluderar medkänsla, integritet och kompetens. Den har tillämpats inom näringslivet, där dygder som ärlighet och rättvisa spelar roll. Kritiker menar att dygdetik är vag och inte löser dilemman. Försvarare svarar att den ger en rikare och mer realistisk bild av det moraliska livet. Dygdetik är inte en uppsättning regler. Det är ett sätt att leva.

Viktiga dygdsetiker

• Aristoteles. Dygd som en medelvärdig, praktisk visdom, eudaimonia.
• Konfucius. Moralisk odling, ren, li och social harmoni.
• Anscombe. Återupplivade dygdetiken under 1900-talet.
• Foot. Dygder och laster, naturlig godhet.
• MacIntyre. Dygd, tradition och narrativ enhet.

Dygdetik är inte detsamma som pliktprincip eller utilitarism. Deontologi fokuserar på regler. Utilitarism fokuserar på konsekvenser. Dygdetik fokuserar på karaktär.