Du har sett tusentals soluppgångar. Du förväntar dig en till imorgon. Den förväntan är induktion, att resonera utifrån specifika observationer till allmänna slutsatser. Solen har gått upp varje dag i historien, så den kommer att gå upp igen. Mönstret garanteras inte av logik. Det är troligt, inte säkert. David Hume påpekade att induktion inte kan rättfärdigas enbart av förnuft. Alla argument för induktion skulle i sig förlita sig på induktion, vilket gör rättfärdigandet cirkulärt. Problemet med induktion är fortfarande ett av filosofins djupaste gåtor.

Induktion är vetenskapens ryggrad. Lagar och teorier är generaliseringar från observationer. Men vetenskapen använder även deduktion, abduktion och statistisk inferens. Den hypotetiskt-deduktiva metoden kombinerar alla tre: en hypotes ställs, förutsägelser härleds och förutsägelserna testas mot observationer. Om förutsägelserna håller stöds hypotesen. Om de misslyckas försvagas den. Induktion är inte den enda formen av vetenskapligt resonemang, men den är oumbärlig. Utan den skulle vi inte kunna lära oss av erfarenheten.

Former av induktion

• Enumerativ. Generalisera från ett urval till en population.
• Analogisk. Resonemang från liknande fall.
• Kausal. Att härleda orsaker från korrelationer.
• Statistisk. Dra slutsatser från sannolikhetsdata.

Induktion är felbar. En slutsats kan vara sannolik och ändå vara falsk. Det är priset för att lära av erfarenhet.