Idealismen menar att verkligheten i grunden är mental eller immateriell. Den fysiska världen är enligt denna uppfattning antingen en konstruktion av sinnet eller en manifestation av något sinnesliknande. Platon kallas ofta idealist, även om hans teori om former är mer komplex. Hans former är eviga, icke-fysiska mönster som specifika ting deltar i. George Berkeley gav idealismen dess mest direkta formulering: att vara är att uppfattas. Materiell substans existerar inte. Det vi kallar en tabell är en samling idéer i Guds sinne och i våra egna sinnen.

Den tyska idealismen, med början hos Kant och vidare med Fichte, Schelling och Hegel, behandlade sinnet som aktivt konstituerande av den värld det upplever. Kant hävdade att vi aldrig kan känna saker som de är i sig själva, utan bara som de framträder under formerna av vår intuition och kategorier av vår förståelse. Hegel hävdade att verkligheten är andens självutveckling, och att historien är den process genom vilken anden lär känna sig själv. Idealismen minskade under 1900-talet när den analytiska filosofin vände sig mot fysikalism, men den har aldrig försvunnit. Debatter om medvetande, perception och verklighetens natur håller idealistiska alternativ vid liv.

Former av idealism

• Platonsk. Verkligheten består av eviga former.
• Berkeleyan. Att vara är att bli uppfattad.
• Transcendental. Sinnet strukturerar upplevelsen.
• Absolut. Verkligheten är andens självutveckling.

Idealism ställs ofta i kontrast till materialism, som menar att endast materia existerar. Debatten mellan dem är en av de äldsta inom filosofin.