Vid någon tidpunkt, ofta mitt i natten, dyker frågan upp: vad är poängen? Du har ett jobb, en rutin, människor som bryr sig om dig, men inget av det känns förankrat. De gamla svaren övertygar inte. Du är inte deprimerad i klinisk bemärkelse, även om gränsen kan suddas ut. Du befinner dig i en existentiell kris, ett ögonblick då meningen och syftet med ditt liv ifrågasätts.

Termen kommer från existentialistisk filosofi, även om erfarenheten är äldre. Kierkegaard beskrev rädsla som frihetens yrsel. Nietzsche skrev om Guds död och kollapsen av traditionella meningskällor. Sartre menade att vi är dömda att vara fria, ansvariga för att skapa vår egen mening i ett universum som inte ger någon mening. Camus kallade konfrontationen mellan mänsklig längtan och kosmisk tystnad för det absurda. En existentiell kris är inte ett tecken på svaghet. Det kan vara en vändpunkt, ett ögonblick då ogranskade antaganden ifrågasätts och ett mer autentiskt liv blir möjligt.

Vanliga triggers

• Förlust. Dödsfall av en närstående, skilsmässa, arbetsförlust.
• Övergång. Examen, pensionering, medelåldern.
• Sjukdom. Allvarlig diagnos eller konfrontation med dödlighet.
• Reflektion. Möte med filosofi, konst eller en ny kultur.

Existentiella kriser kan vara desorienterande, men de är också möjligheter. De tvingar dig att fråga dig vad du faktiskt värdesätter, snarare än vad du har blivit tillsagd att värdesätta.