Vissa handlingar är fel oavsett vilket gott som kommer ur dem. Det är kärnpåståendet inom deontologi, en etisk teori som grundar moral i plikter och regler snarare än konsekvenser. Att ljuga, bryta ett löfte eller döda en oskyldig person är förbjudet, även om resultatet skulle bli bättre. Ordet kommer från grekiskans deon, som betyder plikt. Immanuel Kant är den mest inflytelserika deontologen, även om traditionen inkluderar andra, inklusive W. D. Ross och hans teori om prima facie-plikter.

Kant hävdade att moraliska krav är kategoriska. De beror inte på vad du vill eller vad som kommer att hända. De gäller alla rationella varelser. Hans kategoriska imperativ prövar maximer genom att fråga om de kan vara universella lagar och om de behandlar mänskligheten som ett mål. Ross mildrade strängheten. Han menade att vi har flera prima facie-plikter, såsom trohet, tacksamhet och icke-skadlighet, och att när de står i konflikt måste vi bedöma vilken som är strängast i situationen. Kritiker av deontologi pekar på problemet med motstridiga plikter och svårigheten att tillämpa absoluta regler på kaotiska omständigheter. Försvarare svarar att konsekvenser spelar roll, men de kan inte rättfärdiga allt.

Deontologiska teman

• Plikt. Moraliska krav är bindande oavsett resultat.
• Regler. Vissa handlingar är förbjudna eller obligatoriska.
• Respekt för människor. Behandla individer som mål, inte bara medel.
• Avsikter. Den moraliska kvaliteten på en handling beror delvis på agentens vilja.

Deontologi står i kontrast till utilitarism, som utvärderar handlingar utifrån deras konsekvenser, och till dygdsetik, som fokuserar på karaktär.