Blod måste koagulera för att stoppa blödning, men blodproppar som bildas där de inte behövs kan döda. Ett antikoagulantia saktar ner koaguleringsprocessen, vilket minskar risken för stroke, djup ventrombos och lungemboli. Dessa läkemedel löser inte upp befintliga blodproppar. De förhindrar att nya bildas och hindrar befintliga från att växa.

Det klassiska medlet är warfarin, en vitamin K-antagonist som har använts sedan 1950-talet. Det kräver regelbundna blodprover för att kontrollera INR, ett mått på koagulationstid, eftersom doseringsfönstret är smalt. Mat och andra läkemedel interagerar ständigt med det. Nyare direkta orala antikoagulantia som apixaban och rivaroxaban verkar snabbare, kräver mindre övervakning och har till stor del ersatt warfarin för många indikationer, även om warfarin fortfarande har mark för mekaniska hjärtklaffar.

Viktiga punkter för alla som använder dessa läkemedel:

• Blödningsrisk. Mindre skärsår tar längre tid att stoppa. Allvarlig blödning är det största problemet.
• Reverserande medel. K-vitamin för warfarin, specifika motgift mot de nyare läkemedlen.
• Interaktioner. NSAID-läkemedel, vissa antibiotika och vissa livsmedel förändrar effekten.
• Övervakning. Warfarin kräver regelbundna INR-kontroller; DOAK:er kräver regelbundna njur- och leverfunktionstester.

Heparin, som ges genom injektion, verkar snabbare och används på sjukhus för akuta situationer.