En oxymoron är en bildlig formulering som kombinerar motsägelsefulla termer i ett enda uttryck. Motsatsernas sammanstötning skapar en paradoxal effekt.

”Öronbedövande tystnad”, ”levande död” och ”ljuv sorg” är välkända oxymoroner. Steget tvingar läsaren att hålla ihop två oförenliga idéer, vilket ofta avslöjar en mer komplex sanning än vad någon av termerna ensam kan uttrycka. Poeter och dramatiker använder oxymoron för att fånga ambivalenta känslotillstånd; vardagligt tal använder det för betoning eller ironi. Shakespeares pjäser är rika på figuren.

Oxymoron skiljer sig från paradoxen genom att den verkar på frasnivå snarare än på propositionsnivå, även om de två är nära besläktade. En lyckad oxymoron känns både överraskande och träffande; en påtvingad känns bara smart. Figuren frodas på den spänning den skapar och på den korta mentala ansträngning som krävs för att lösa eller acceptera motsägelsen.

När två motsatta ord sammanfogas till ett uttryck blir resultatet en oxymoron.